Hotel Rwanda

Jag har tänkt se Hotel Rwanda så många gånger. Alla säger att det är en så stark film men varje gång vi tänkt hyra den så invänder folk att de redan har sett den och att man mår så dåligt av den att de hellre vill se någonting annat. Men ikväll såg jag den, själv.

Fy fan! Jag skäms! Jag skäms så jag nästan började gråta när jag såg den. Klart man har hört talas om folkmordet i Rwanda. Jag visste att det var Hutu och Tutsi men sedan hade jag inte så bra koll. Det var fan 1994 det här hände! Hur kan man ha så dålig koll på något så fruktansvärt! Under tiden april-juli 1994 dödade Hutu-milisen Interahamwe nästan en sjättedel så många Tutsis som det dog judar under andra världskriget. På tre månader!

Under andra världskriget visste inte omvärlden på samma sätt vad som pågick. Men 1994 satt vi tillbakalutade och såg direktsändningar från VM i USA och vi surfade runt på internet. Trots det så lyckades världen blunda. För tolv år sedan!

Andra världskriget ägnas väl åtminstone några hela arbetsdagar i varje svensk elevs skolgång. Varför hör man inte ens talas om Rwanda? Jag har då inte stött på det i undervisningen en enda gång under mina tolv år i skolan.

Jag skäms över att jag inte vet mer. Jag skäms över att jag lever i en skyddad bubbla av teflon, där allting bara rinner av. Jag skäms över att tillhöra den del av världen som tigande såg på när majoriteten i ett land i Afrika beväpnade sig med machetes och träklubbor och högg och slog ihjäl sina grannar och arbetskamrater. Ingvar Carlsson sa på tidigare nämnda föreläsning att det troligen räckt med en välutrustad FN-styrka på 5000-10 000 man för att förhindra massakern. 10 000 man är ingenting! Ett litet pissland som Sverige har t.ex. i skrivande stund en utlandsstyrka bestående av ungefär 700 man (www.mil.se). Pinsamt, skamligt, avskyvärt!

Det skrämmer mig att man är så okunnig. Man talar om hur viktigt det är att folk får höra om Förintelsen, för att vi ska lära av historien och aldrig låta det upprepas. Är det mindre fel när människor slår ihjäl varandra i Afrika än när det händer nästgårds, i Europa? Varför kan vi inget om folkmordet i Rwanda? Varför kan vi inget om de sovjetiska fånglägren, gulag? Varför kan man ingenting!? Vill man veta någonting om de här händelserna måste man i princip läsa om det själv. Eller så har jag bara gått i värdelösa skolor.

Jag skäms och jag kommer att läsa på om det här. Jag kommer att lära mig mer om de ohyggligheter som människor gjort runt om i världen. Att inte känna till mer än vad jag gör känns som ett hån mot länder som Rwanda. Att inte veta någonting och att inte aktivt söka kunskap, är ett steg mot glömska. Att glömma, det är oförlåtligt.

Litteratur:

We did nothing, Linda Polman
Att förråda ett folk, Linda Melvern
Warcrimes and atroicities, Rodney Castleden

Gammgaloschen kör med säkra kort

Tidigare i veckan var jag i universitetshuset och lyssnade på Ingvar Carlsson som höll en föreläsning på temat ”FN vid vägskälet”. Det var Utrikespolitiska Föreningen som återigen lyckats landa ett känt namn. Det första som slog mig när Ingvar kom in var hur gammal han var. Men med tanke på att han ändå var 61 år gammal när han lämnade posten som statsminister 1994 så är det kanske inte så konstigt att han åldrats lite sen dess.

"Det tredje som slog mig
var hur feg han var."

Det andra jag la märke till var hur snäll han verkar vara. Han skämtade lite om Uppsala vs Lund som Sveriges äldsta universitetsstad, tyckte det var roligt att han blivit inbjuden osv. Inte det minsta släpig, seg och smådryg på det sätt som Göran Persson ofta framstår.

Det tredje som slog mig var hur feg han var. Visst han är en duktig och respektingivande talare men han kör verkligen med säkra kort när han väljer ämnen att diskutera. Det är t.ex. inte många som rynkar på ögonbrynen när han menar att världen bör se sig om efter förnyelsebara energikällor, att vattenproblemet i tredje världen bör tas på allvar eller att en värld full av kärnvapen är något icke önskvärt. Med den attityd som råder i större delen av Europa idag är det inte heller särskilt vågat att här och var i föreläsningen rikta viss kritik mot Bush-administrationen.

Men det var lite roligt ändå att sitta o lyssna på någon som varit Sveriges statsminister i två omgångar så det var varken slöseri med tid eller pengar.

___________________

Imorgon ställs tungviktarna inför KU. Göran och Laila ska få svettas och svara svävande på kluriga och provocerande frågor. Spektaklet direktsänds överallt och visas i repris i flera dagar så att alla ska ha möjlighet att se när toppskiktet ställs till svars. Det vore spännande om utskottet går lika hårt fram som man gjorde i utfrågningarna mot Danielsson och Dahlgren förra veckan. Vid Danielssons förhör fick vice ordförande i utskottet kliva in och bryta när det blev lite väl bitskt och Dahlgren brusade upp en smula och antydde att utskottet bara var ute efter att provocera honom. Särskilt Laila lär få en del svåra frågor bl.a. om sitt uttalande att hon inte följer media på fritiden, något som utskottet tog upp redan med Dahlgren.

Senare under eftermiddagen är det dags för herrarnas final i snowboard bordercross samt tre kronor mot Ryssland. Det blir en heldag framför teven helt enkelt, juridiken spar vi till en annan gång.

Nu är det dags att sova, om man ska orka med morgondagen.

Peace out!

Helgen stundar, men spelar det någon roll?

Är det egentligen någon skillnad när det blir helg? När man gick i gymnasiet kunde man på fredag eftermiddag se fram emot två kvällar med chips och film, eventuellt en utgång, två sovmornar till minst halv elva och minst en tvåtimmarsfika med polarna.

Nu när man hamnat på det så omtalade juris kandidatprogrammet är fredagskänslan en helt annan. Här vet man redan på måndag att man inte kommer vara ledig hela helgen. De som har en någorlunda sund inställning till sina studier, till denna skrämmande lilla skara räknar jag mig själv, försöker att vara lediga åtminstone en dag under helgen. Men annars kliver man i vanlig ordning upp i ottan, tar sig med släpande steg och svidande ögon ut till duschen, får i sig lite näring och infinner sig på biblioteket max en timme efter öppning.

I bästa fall är helgen alltså en dag kortare än en vanlig arbetsvecka. Då snackar vi i bästa fall. Man pratar med många som pluggar både lördag och fredag, även om de kanske kortar ner arbetsdagen något. Är det verkligen helt nödvändigt?



Det senaste numret av Press Judicata handlar till stor del om betygshets och stress i största allmänhet. Det är onekligen så att stressen och hetsen på programmet är påtaglig. Inför senaste tentaperioden var luften på juridiska biblioteket (JB) så ångestladdad att det sved i halsen att andas den. Men beror det på att utbildningen ställer så mycket hårdare krav än andra program, eller handlar det om studenternas inställning?

Juristutbildningen är verkligen riksökänd (tveksamt om det är ett godkänt ord) för sitt tempo och sin svårighetsgrad. När jag tillkännagav hemmavid att jag sökt till och kommit in på utbildningen möttes jag bland vissa av uppmuntrande ord på vägen som "ok... ja du, lycka till med det!" eller "det blir verkligen ingen lek det du, de gör inte annat än pluggar". Det här var människor som helt saknade insyn i utbildningen som uttalade sig. Det är helt enkelt den bild som finns av juridikstudierna. Denna bild påverkar naturligtvis studenternas inställning när de kommer hit till Uppsala för att sätta fart med T1.

Jag förväntade mig att det skulle vara riktigt stenhårt och blev lite överaskad när jag förstod att vi skulle ha ca 6 timmar/vecka schemalagt och att det utöver några pm mest handlade om att plöja litteratur och försöka tillägna sig en metod. Flera vänner som läser ingenjörsutbildningar och annat har lektioner från 9-17 fem dagar i veckan. Det spelar ingen roll hur hårt man säger att juridikprogrammet är, jag har inte lika många effektiva pluggtimmar i veckan som de här studenterna.

Men inställningen till studierna är ju helt snedvriden hos en stor del av studenterna. Man har hört att det ska vara så svårt att man tror att om man inte pluggar sina 8 timmar/vecka så är man körd. Precis som Jöns Gerhardsson träffsäkert beskriver det i senaste numret av Press Judicata så dras man lätt med i det "allmänna höga betyg-fina tingsplatsen-feta byrån-tänkandet" som råder. Alla säger ju att det är så hårt, inte kan då jag plugga mindre än de åtta timmar som alla pratar om. Det kan ju aldrig gå.

Men en stressad och spänd student är en inneffektiv och slarvig student. Det gäller även för färdiga jurister. Det gäller att helt kunna koppla bort skiten (missförstå mig inte, jag tycker det är intressant men det låter bättre med "skiten" i sammanhanget) ibland och bara chilla över en kopp te med en trevlig polare på andra sidan bordet.

Nu tror ju inte jag att jag är ensam om de här åsikterna och att jag är den ende med insikt om vikten av att slappna av. Men det skrämmer mig ändå att höra personer i min närhet beklaga sig över arbetsbördan i en period som jag, med tanke på total avsaknad av pm-deadline, tycker känns ganska avslappnad. Även Jan Melander diskutterar frågan i senaste numret av PJ och ger enligt mig uttryck för en sund syn på situationen och det glädjer mig att man även från institutionens sida inser betygsystemets stora roll i problemet. Det finns hopp om ljusning för Uppsalas dokumenterat mest stressade studenter ( se Karin Tomczaks artikel med anförda undersökningar i senaste numret av PJ).

It's a brand new day

Redan innan man hunnit börja ligger man en dag efter...

The following took place 2006 - 02 - 08

Mobilen ligger på bordet till vänster om sängen. Den vibrerar och hela bordsskivan ger ifrån sig ett durrande ljud samtidigt som en skrällig popslinga ljuder ur telefonens högtalare. Långsamt kommer jag till medvetande och förstår inte alls vad det är frågan om. Tungan känns som en fotbollsstrumpa och smakar som en bättre begagnad sådan. Huvudet känns tungt och magen rör sig misstänksamt, varnar mig för att vakna alltför plötsligt.

Jag famlar i mörkret efter mobilen och lyckas svepa ner glasögon, halvfullt vattenglas och mp3 spelare på golvet innan jag får tag på den. Med finmotorik som en kulstötare från Ukraina försöker jag hitta en knapp som kan få tyst på eländet. Då händer det! Mobilens display lyser upp och det känns som att en 1000 watts strålkastare lyser mig rakt in i hjärnan med sitt blåa sken. Huvudet som tidigare kändes tungt och tjockt briserar i tusen biter och jag måste pressa händerna mot öronen för att hindra hjärnan från att rinna ur. Men mobiljäveln blev ju tyst åtminstone.

Det var fest igår, klassfest. Helt utan samordning hade sex olika juristklasser bestämt sig för att ha klassfest på Snerikes. Det var fyra T2:or och två T4:or vilket innebar att ungefär 90& av alla på Snerikes var just jurister. När man blickade ut över dansgolvet kändes det som att man stod utanför magistern på rast i föreläsningen. Man känner igen de flesta, man vet att de pluggar juridik. En del av dem ser man på biblioteket men annars är det just på magistern som man kan spana in dem. Nu var de där hela bunten och dessa fokuserade, ambitiösa, stressade ungdomar som utgör juris kandidatprogrammet gav ett helt annat intryck igår kväll.

Det första jag la märke till var hur snygga alla var. Alla tråkiga pluggmänniskor hade sina instinkter till trots gjort kväll lite tidigare än vanligt och ägnat eftermiddagen åt att piffa till sig för kvällens utgång. Det hade gett resultat. Flera av dem man ser dagligen i biblioteket och inte ägnar en andra tanke stod nu där, söta som socker! Folk var på gång också! Det hånglades, dansades, skvallrades och dracks som aldrig förr. För egen del var det klart mer av det sista än det första, till min och kanske andras stora besvikelse.

Men det var en riktigt lyckad kväll. Jag pratade med massor av trevliga människor som jag inte ens hejat på tidigare, trots att vi delat arbetsplats i ett halvår redan, och jag tror hela årskursen blev lite tightare. Synd för alla de klasser som gjorde bedömningen att det var viktigare att vara hemma och förbereda sig för morgondagens basgruppsmöte. Jag lyckades ändå rulla ur sängen, peta i mig lite fil och börja plugga innan klockan var elva och även om jag gått på sparlåga hela dagen så känner jag ändå att jag fått en mycket lovande start på terminen.