Hotel Rwanda

Jag har tänkt se Hotel Rwanda så många gånger. Alla säger att det är en så stark film men varje gång vi tänkt hyra den så invänder folk att de redan har sett den och att man mår så dåligt av den att de hellre vill se någonting annat. Men ikväll såg jag den, själv.

Fy fan! Jag skäms! Jag skäms så jag nästan började gråta när jag såg den. Klart man har hört talas om folkmordet i Rwanda. Jag visste att det var Hutu och Tutsi men sedan hade jag inte så bra koll. Det var fan 1994 det här hände! Hur kan man ha så dålig koll på något så fruktansvärt! Under tiden april-juli 1994 dödade Hutu-milisen Interahamwe nästan en sjättedel så många Tutsis som det dog judar under andra världskriget. På tre månader!

Under andra världskriget visste inte omvärlden på samma sätt vad som pågick. Men 1994 satt vi tillbakalutade och såg direktsändningar från VM i USA och vi surfade runt på internet. Trots det så lyckades världen blunda. För tolv år sedan!

Andra världskriget ägnas väl åtminstone några hela arbetsdagar i varje svensk elevs skolgång. Varför hör man inte ens talas om Rwanda? Jag har då inte stött på det i undervisningen en enda gång under mina tolv år i skolan.

Jag skäms över att jag inte vet mer. Jag skäms över att jag lever i en skyddad bubbla av teflon, där allting bara rinner av. Jag skäms över att tillhöra den del av världen som tigande såg på när majoriteten i ett land i Afrika beväpnade sig med machetes och träklubbor och högg och slog ihjäl sina grannar och arbetskamrater. Ingvar Carlsson sa på tidigare nämnda föreläsning att det troligen räckt med en välutrustad FN-styrka på 5000-10 000 man för att förhindra massakern. 10 000 man är ingenting! Ett litet pissland som Sverige har t.ex. i skrivande stund en utlandsstyrka bestående av ungefär 700 man (www.mil.se). Pinsamt, skamligt, avskyvärt!

Det skrämmer mig att man är så okunnig. Man talar om hur viktigt det är att folk får höra om Förintelsen, för att vi ska lära av historien och aldrig låta det upprepas. Är det mindre fel när människor slår ihjäl varandra i Afrika än när det händer nästgårds, i Europa? Varför kan vi inget om folkmordet i Rwanda? Varför kan vi inget om de sovjetiska fånglägren, gulag? Varför kan man ingenting!? Vill man veta någonting om de här händelserna måste man i princip läsa om det själv. Eller så har jag bara gått i värdelösa skolor.

Jag skäms och jag kommer att läsa på om det här. Jag kommer att lära mig mer om de ohyggligheter som människor gjort runt om i världen. Att inte känna till mer än vad jag gör känns som ett hån mot länder som Rwanda. Att inte veta någonting och att inte aktivt söka kunskap, är ett steg mot glömska. Att glömma, det är oförlåtligt.

Litteratur:

We did nothing, Linda Polman
Att förråda ett folk, Linda Melvern
Warcrimes and atroicities, Rodney Castleden